Men dra åt helvete så ful bert karlsson
En generation av stillasittande zombier
Vad i hela helsefyr existerar det som pågår? Samtidigt som den medicinska vetenskapen gör så att vi kan bli allt äldre, verkar andra delar av vår hälsa fullkomligt rasa ihop. Våra barn, alltså de som växer upp just nu, kommer vara den första generationen likt har en uppskattat kortare livslängd än sina föräldrar. Förstår ni? Vi kommer troligen uppnå en högre ålder än våra barn, om man slår ut det över hela populationen. Det är så sjukt att jag inte riktigt vet var jag bör börja med att ens tackla tanken.
Visst. Fenomenet äger säkert inträffat någon gång tidigare i historien. dock då i fall av krig eller hemska farsoter. När pesten knackade på dörren spelades det liksom ingen roll om man kunde göra hundra burpees snabbt som blixten. Man dog ändå. I vår tid är det annorlunda. Vi behöver inte existera oroliga för att få huvudet avhugget av enstaka ilsken riddare. Någon pest finns inte heller. Istället är problemet kopplat till inaktivitet. Våra barn sitter boksta
Vilka cirklar vill jag sluta med mina barn?
Cirklarna vilket sluts i och med barn i ens liv har något magiskt som är svårt att sätta fingret vid. Kanske anledningen till att man skaffade dem? Gudarna ska veta att man funderar på varför man skaffade dem ibland.
Låt oss vara ärliga här: för att ha barn är fruktansvärt jobbigt på alla sätt, och då menar jag inte bara logistiken, den omöjliga, bråken, de oändliga, kapitalet av tålamod man måste ha och inser att man inte ständigt har. Snoret, det oändliga, vintermånaderna, de oändliga, krigen i hallen, de oändliga, badhusbesöken, de ändå hyfsat begränsade, ekonomin som havererar, sakerna som händer – och inte händer – med dig och din partner under småbarnsåren, allt detta är hanterbart, detta jag menar är ORON.
Det ständiga sällskapet man äger av tanken på att något ska hända dem, något som man inte ens kan snudda nära att tänka på, det värsta av allt. Hjärtat blir aldrig detsamma. På en sekund kan ens liv vara trasigt för alltid. Sårbarh
Modigt och modernt – kanske vinner nya klubbmärket inom längden?
► Försöker samla tankarna efter Frölundas lanseringsevent vid Park Hotel. Landar i det här:
► Märk-ligt. dock modigt. Modigt och modernt.
► Det nya klubbmärket sticker verkligen ut. Och innehållet är bra.
► Utsidan? Hm, det är kanske som när jag lärde mig dricka kaffe – det vinner i längden?
DET VAR SOM jag trodde, Frölundas lilla sneak peak på sociala medier hade inget med verkligheten att göra, supportar skrämdes upp alldeles i onödan av 3D samt en märklig grön färg.
Istället kom något helt annat.
Låt mig ta det igen:
Istället kom något helt annat.
Två händer, två F, ett H, fulla namnet samt en design som – ledsen om någon tar illa upp nu – tog mig tillbaka mot talet och vissa typer av -ismer som då var populära i centrala och östra Europa.
Kanske bara min sjuka hjärna, tänkte jag. Sedan fick jag dock medhåll av GP-krönikören Johan Rylander, av hockeykonnässören Szymon Szemberg, det kom även till min
Nekromanti Elakheter
Visst, några av "de omusikaliska" deltagarna är säkert var för att skoja med hela programidén, de möjligen tom siktar på en plats på sämsta-listan till att bli kända. Men några som är riktigt dåliga som är med har inte alla flingor i paketet och då tycker jag att detta är fel att låta svenska folket skratta åt dem när de själva tycker att de sjunger fint.Det är frivilligt att delta, deltagarna vet vilket de ger sig in på
Click to expand
Jag drar parallellen till Eilert Pilarm - Elvisimitatör. Jag har hört alltför många på jobbet skratta rått åt denne man när han själv brinner för sin Elvis och tycker att det existerar kul att uppträda. Är man likt MA Nuuminen medveten om att man sjunger för jäkligt samt gör en grej av det så är detta väl OK men annars tycker jag att detta blir lyteskomik och inte roligt.
Robert Aschberg hade tillsammans några personer med uppenbara psykiska problem i sina program vilket jag fann osmakligt. De berättade sin grej, de var he